Bortom avskedet: Skogens röst i en tidlös dimension

Ljuset når mitt köksfönster. Utanför, mellan dimslöjor och vinterfuktiga träd, rör sig maskinerna. Skogsavverkningen har börjat längre bort i skogen. Jag ser hur de största och äldsta granarna faller – de som stått där år efter år, stadiga och viskande berättelser vi knappt hinner höra.

Ett vemod vilar över mig, som om jag förlorar nära vänner. Men mitt i tystnaden hör jag en annan röst, som om skogen talar genom vinden:
“Se bortom detta. Vi är inte bundna till tiden. Vår essens lever vidare.”

I sådana ögonblick öppnas slöjan och jag ser två världar. Den första är 3D, där maskinerna dånar och träden faller ett efter ett. Men i den andra världen – den som jag känner i mitt hjärta – står träden fortfarande kvar. Levande och medvetna, förankrade i ljus och tidlöshet. Där är allt i balans, allt är energi som bara förändrar form.

Skogen är, som du kanske förstått, min samarbetspartner, min plats av trygghet och djup visdom. Den viskar till mig även nu, genom glasrutan. Jag ser maskinerna, men jag ser också något annat – en slöja som tunna lager av verklighet. Energin är densamma. Transformationen är bara ett steg i den större väven.

“One by one, time to go...” sjunger Enya i bakgrunden, som om orden vävs samman med skogens budskap. Jag andas djupt och låter sorgen och vemodet samexistera med en djupare förståelse – en underbart vacker känsla. Ingenting försvinner. Allt fortsätter att vara, fast på ett annat plan.

När jag vänder bort blicken från fönstret bär jag med mig insikten: Vi ser bara en del av helheten. Livet, precis som skogen, är både ett avsked och en början – en oändlig dans av ljus, ljud och rörelse.

‍

‍

Genom mitt köksfönster fångar jag skogen i förändring. Maskinerna avverkar de äldsta granarna, men genom dimman och ljuset hör jag skogens viskning: "Vi är inte bundna av tid. Vår essens lever vidare." Två världar möts här – en av avsked och en av tidlöshet.

‍