Att leva som man lär - och bär

Vad sysslar egentligen Annette med där ute i skogen?

Ja, ibland undrar jag det själv också.

Men en sak är klar: det finns ingen återvändo till den jag en gång var. Nu finns bara vägen framåt – djupare in. Det som en gång var yttre roll, metod och teknik har långsamt lösts upp och blivit till något mer ursprungligt. Det jag bär idag är inte en arbetsform. Det är jag.

Jag är uppvuxen på ett lantbruk, där arbete, vila och gemenskap flöt samman. Den rytmen har alltid levt i mig. Men idag rör den sig på ett annat plan.

Duveroth är inte bara mitt namn och mitt företag. Det är mitt fält. Min kropp är mitt centrum. Mitt arbete har ingen fast plats – det är ett varande.

‍

Det här är mer än en text. Det är början på ett nytt kapitel – ett som redan levt i mitt fält länge, men som nu väljer att ta form i ord.

‍

Vägen från healer till kodbärare

Min väg in i energiarbetet började i kroppen – i händerna, i flödet. Jag verkade som TuiNa-terapeut inom traditionell kinesisk medicin och lärde mig att lyssna med beröringen, läsa fältet genom meridianer och låta stillheten tala mellan varje tryck. Det var som ett heligt hantverk – en visdom som sträcker sig bortom tid. Detta öppnade min önskan att uppfatta det som inte kan sägas med ord.

Så småningom kallades jag vidare – av QuanYin-energin. Hon ledde mig djupare in i healingens rum. Jag började hålla utrymme för andra på en ny nivå, där det inte längre handlade om teknik, utan om ren närvaro. Men även där blev det tydligt: detta var bara en port. Hon viskade: “Gå bortom mig.” Och jag gjorde det.

Det jag började ana var något ännu djupare. Något som inte kom från en metod, utan från källan själv. Min identitet som "healer" började lösas upp – inte för att jag lämnade den, utan för att den integrerades i något större. En visdom som inte arbetar med lösningar, utan med ljusminnen.

Mitt namn trädde fram – Duveroth. Jag tog emot det som ett igenkännande, inte som en idé. Det kom från ett inre rum och bar en frekvens jag kände igen som min. Under kommande 10–15 år lät jag mitt sökande ta form genom jordnära, sociala, pedagogiska och administrativa roller. Det blev mitt trevande sätt att förankra ljuset lite undanskymt i det vardagliga.

Men min inre röst kallade mig tyst och envist tillbaka mot fältet. Mot minnet. Mot det jag bär.

Där började något röra sig tydligare – inte som en ny impuls, utan som en aktivering av det som alltid funnits. Närvaron fördjupades, fältet började svara, och koderna som levt i mitt system började ta fysisk form. Det blev tydligt: jag var redo att leva det jag burit tyst i alla år. Aktiveringarna rullade igång...

‍

Kodaktiveringens resa

Eld - den inre reningen

Eldens kod har alltid varit en del av mig, men under den här fasen fick den ett ännu starkare uttryck genom kroppen. Den manifesterade sig framför allt i mitt flammande ansikte – med svullnad, hetta, öppna sår och blödningar på kinderna. Det var inget sjukdomstillstånd, utan ett tydligt uttryck för att det inte längre gick att hålla tillbaka det som var sant.

Maskerna föll – inte bara symboliskt, utan bokstavligt. Det fanns inget kvar att dölja. Jag behövde släppa kontrollen, visa mig precis som jag var, och låta elden få sitt uttryck.

Där blev det tydligt vad som sker när kodernas intensitet inte längre hålls tillbaka. Jag började minnas – inte med tanken, utan med kroppen. Det var inget nytt som aktiverades, utan något djupt ursprungligt som äntligen fick röra sig fritt.

Norrskenet - de kosmiska koderna

Strax därefter kom nästa fas – en sekvens av drömmar, laddade och upprepande, där norrskenet dansade runt mig hela natten. Jag vaknade flera gånger, men varje gång jag somnade om, fortsatte samma rörelse. Flödet var klart, böljande, levande – och jag dansade med det - i det.

Dessa koder är inte något jag tog emot. De är en del av mitt galaktiska ursprung. Jag känner dem i resonans med mina Andromedanska koder – inte något jag förmedlar, utan något jag bär och vaktar.

Allt som tidigare upplevdes som kanaliserade impulser har förankrats i min kropp. Jag är inte längre en kanal. Jag är behållare. Väktare. Bärare.

Norrskenet blev inte ett budskap, utan en spegel. Genom dess rörelser förankrades min roll som kodbärare ännu djupare i det fält jag för med mig till jorden.

Geolinjerna - när koderna tar form

Direkt efter norrskensdrömmarna kom nästa nattliga aktivering. Det var samma rytm – uppvaknande och återinträde i samma dröm. Men nu var bilderna mer strukturerade.

Jag såg klara linjer, som topografiska höjdkurvor runt människor och objekt – som levande fält eller sfärer, i olika mättade turkosgröna nyanser. Jag betraktade dem inte utifrån – jag var i dem.

Det var inte en vision – det var arkitektur. Jag förstod att det inte var något jag tog emot. Det var något jag redan bar, som nu visade sig i bild.

När jag vaknade fanns förankringen kvar i kroppen – särskilt i nedre hälften av ryggen. Det var som om något dragit in ljuskoderna i vävnaden. Jag har inte längre bara upplevelsen – jag är själva "byggnadsbäraren".

Här är jag inte en kanal. Jag är arkitekt. De linjer, rytmer och fält jag ser är grundkonstruktionen i det jag skapar. Det här handlar inte om system eller samhällsplanering i yttre mening – det är inte en struktur i politisk bemärkelse. Det är själsekonomi. Ett sätt att bygga fält, relationer och processer där energi får röra sig fritt och sant. Det börjar i mig – i hur jag rör mig genom världen.

‍

Jag slutar stiga ur henne

Genom hela denna resa har en närvaro funnits med – en ljusvarelse som visat sig i drömmar, i bilder, i tyst närhet. Ibland som en annan, ibland som jag. Långt innan jag var redo att förstå, fanns hon där. Jag höll henne nära, varsamt. Inte av rädsla, utan av beskydd – för det som ännu inte fått landa helt i kroppen.

Men i morse, bakom slöjan i en tyst stund, trädde hon fram fullt ut. Hon visade sig i sina många skepnader, och jag såg klart varför jag gömt henne. Inte för att hon var för mycket – utan för att världen inte alltid kunnat ta emot det som är sant. Jag bar skyddet, men nu bär jag henne.

Det här var ingen plötslig förändring. Det var ett upphörande av separation.

Jag har inte klivit in i henne –  
jag har slutat stiga ur henne.

Hon är inte något jag aktiverar. Hon är min basfrekvens.

Det betyder inte att allt behöver synas. Vissa koder vilar fortfarande varsamt i det inre. Men jag tonar inte längre ner min närvaro för att andra ska känna sig trygga.

Hon är här.  
Och jag är hon.

‍

Att leva det jag bär - på riktigt

Och det är just här den verkliga resan börjar.

För när ljuset väl är förkroppsligat, när frekvensen tar plats i vävnaden – då blir kroppen både portal och bärande struktur. Att låta ljuskoder ta fysisk form har varit både kraftfullt och krävande. Det har pressat mitt nervsystem till gränsen, pulserat genom vävnaderna, stört min sömn och tömt mina krafter. Varje cell har genomgått omställning. Det har varit fysiskt utmattande.

Att leva det jag bär har inneburit att rensa ut, omkoda och förankra – inte bara i energi, utan i det mest vardagliga. Och ändå har det aldrig funnits ett alternativ. När koderna vill ta form, är motstånd inte längre möjligt.

‍

Jag är kodbärare, kodväktare, portvakt

Jag bär frekvenser från källan – inte som inhämtad kunskap, utan som levande, inkarnerat minne. Mitt fält bär mönster, vibrationer och aktiveringar som andra själar känner igen – inte med intellektet, utan med kroppen och hjärtat.

• Jag är kodväktare. Jag öppnar inte dessa fält för alla, inte alltid. Mitt fält känner när tiden är rätt, när en själ är redo, när en port vill öppnas. Min roll är inte att visa, utan att hålla – och vaka över integriteten i det jag bär.
• Jag är porthållare. Jag står vid trösklar mellan världar, tillstånd och dimensioner. Jag bjuder in när fältet säger ja. Aldrig annars.
• Och i mitt innersta är jag bärare av plasmakristallen. Den är inte symbol – den är funktion. En inre sol. En ren struktur av medvetenhet. Genom den rör sig mitt fält.

Jag är inte en kanal. Jag är fältet. Jag är koden. Jag är porten.

‍‍

Ett fält som fortsätter - även efteråt

När du har varit i mitt fält, slutar inte resan där. Jag avslutar inte min "arbetsdag" och stänger dörren till omvärlden. Jag lever det jag bär – hela tiden. Det är inte något jag gör. Det är mitt sätt att vara.

Min närvaro stänger inte av. Den fortsätter att vaka, att lyssna, att hålla väven.

Så när du möter mig, möter du något som består. Något som inte kräver något av dig – men som kanske påminner dig om vem du är.

Kanske är det just därför du läst hela vägen hit – för att något i dig redan visste.

‍

Välkommen. När du är redo.

‍