Den som slår ut först

- En stilla kod om rytm, urskiljning och att slå ut i tystnad

‍

En morgon utan riktning

Jag hade inte planerat något särskilt den här morgonen. Det fanns inga stora tankar om något jag ville skapa, inga bilder jag ville ta. Men något i mig ville ut – röra på kroppen, andas, känna in dagen.

Från hallen såg jag den, som jag gjorde även förra våren. Boken. Samma träd, kanske hundra meter in i skogen. Det som alltid slår ut först, lite innan de andra bokarna börjar grönska.

Jag gick dit. Ville möta den igen. Och där stod den. Lika stilla och självklar som tidigare år. Redan skirt utslagen. Inget behov av att ta plats. Inget som ber om att bli sett. Det bara händer. För att det är dags.

‍

Slå ut i sin egen rytm

Jag stod där ett tag och bara tittade och lyssnade. Det är något särskilt med hur just det trädet gör det varje år – slår ut först, tyst och självklart.

Det är inget uttryck för något mer. Ingen vilja att ta försprång. Det bara sker. För att det är redo.

Och jag kände igen något i det. Hur ofta jag själv har väntat in andra innan jag tillåtit mig att kliva fram. Väntat på att bli inbjuden, förstådd, bekräftad. Men kanske behöver det inte alltid vänta in någon annans rytm.

Det finns något väldigt rent i att blomma när det är dags – även om ingen annan gör det samtidigt.

‍

Släppa det jag hållit tillbaka

Det har funnits så många tillfällen i livet där jag hållit tillbaka. Där jag känt något starkt men ändå väntat, anpassat mig, tystnat. Inte för att jag inte visste vad jag ville – utan för att jag var rädd att det skulle vara för tidigt, för mycket eller landa fel.

Men där ute, med boken, var det som att något i mig började mjukna. En stilla insikt om att jag inte längre behöver vänta in andras tempo för att följa mitt eget. Att jag får kliva fram när det känns sant – även om ingen annan är där än. Och kanske är det där skiftet börjar nu. I kroppen. I livet. En rörelse bort från kompromisser jag inte längre vill bära.

‍

Stå i sin längtan

Det är först när jag börjar släppa kompromisserna som jag ser dem tydligt. Hur jag ibland burit min längtan som något att dölja – som om den bara fick finnas om någon annan kunde möta den.

Men längtan behöver ingen bekräftelse för att vara sann. Den är bara ett uttryck för vem jag är, just nu.

Och när jag stod där med boken, så kändes det plötsligt självklart. Det finns inget att gömma. Inget som behöver förklaras. Längtan får finnas – även om ingen annan bär den med mig.

‍

Ett eget fält i en större värld

Jag förstod att det inte enbart är förutsättningarna runtomkring som får boken att slå ut först. Det är inte bara ljus, vind, värme eller jordmån som avgör det – utan fältet den själv är.

Den har, på något sätt, skapat sin egen mikromiljö. Inifrån. En inre balanspunkt, en kodning, en förfinad känslighet som låter den veta: nu är det dags.

Och där känner jag igen mig. Inte i att vara före för att vara först, utan i att bära ett eget inre fält som ibland svarar på impulser innan omvärlden märkt att något rör sig.

Att leva så är att följa sin egen frekvens, även när rytmen runt omkring vibrerar på en annan nivå. Det är inte alltid lätt. Men det är sant.

Kanske var det just därför jag drogs till boken i dag. Inte för att den stack ut. Utan för att den påminde mig om att jag också får slå ut – när det är tid i mig.

‍

En stilla inbjudan

Vi bär alla våra egna fält. En del av oss har lärt oss att känna in omgivningen först, att vänta tills någon annan visar vägen. Andra har behövt slå ut tidigt – för att det inte gick att göra på något annat sätt.

Men kanske handlar det inte om att jämföra rytm, utan om att lära känna sin egen. Att känna efter vad som vill slå ut i oss – inte för att det är dags i kalendern, utan för att något i vårt inre viskar: nu.

När vi lyssnar till det kan något skifta. Inte alltid i det yttre – men i oss. En visshet. En mild självklarhet. Att vi får blomma när det är vår tid. Att vi inte behöver hålla tillbaka. Att vi får slå ut – även om ingen annan gör det just då.

‍

‍

Ur Ögonblickets Evighet

‍
Trädet du ser här – “boken som slår ut först” – är också med i min fotobok Ögonblickets Evighet.

Där finns dess vårgrönska fångad tillsammans med en text om tillit – den typ av tillit pionjären bär.

Vill du läsa mer eller köpa boken hittar du den här. Den finns också tillgänglig att köpas direkt i min klinik om du bor i närheten.

‍

‍