/
Det finns dagar då mitt ansikte blossar som om eld dansar strax under huden.
- Det bränner.
- Det svider.
- Det svullnar.
- Det blöder.
Inte av skam.
Inte av sjukdom.
Utan av något djupt levande som rör sig inifrån – en kod, en påminnelse, en frekvens som vill ut i världen genom min kropp.
Och den väljer ansiktet – för att jag inte ska kunna dölja den. För att världen ska få se.
Jag har slutat kämpa emot det.
Jag tar på mig rött.
Jag låter det synas.
Det är lätt att tro att vägen som ljusbärare är en väg av stilla glans och tyst vishet.
Ibland är den just det. Men ofta är den också något helt annat.
Den är rå.
Den är naken.
Den är en skärseld – inte som straff, utan som rening.
Inte som dom, utan som fördjupning.
Jag delar det inte för att säga: se på mig.
Jag delar det för att säga: jag ser dig.
För vi har alla våra inre eldar.
De visar sig olika.
- En kropp som aldrig riktigt orkar – trots vila.
- Ett tryck över bröstet som gör det svårt att andas djupt.
- Yrsel som kommer från ingenstans.
- En hud som bränner, kliar, blossar – utan förklaring.
- En sömn som inte hjälper.
- En rastlöshet i benen, en oro i magen, ett hjärta som slår för hårt.
- Ett brus i huvudet som gör det svårt att tänka klart.
- En känsla av att hålla ihop något som hela tiden vill falla isär.
- Och samtidigt – ingen tydlig orsak.
- Bara en känsla av att något i djupet vill förändras. Något som inte längre går att trycka undan.
Min resa har fört mig genom norrskenets portaler, genom tysta koder från Andromeda, genom energivågor som inte går att mäta – men som känns i varje cell.
Ibland har jag försökt tona ner mig, smälta in. Inte väcka för mycket. Inte brinna för klart.
Men inte längre.
Att vara kodbärare är att påminna. Inte att undervisa.
Att väcka. Inte att övertyga.
Det är att bära min eld så helhjärtat att den tänder något i andra – men bara om de själva vill.
Och om du just nu står i din egen skärseld, i vad den än må heta i ditt liv – så vet detta:
Du är inte ensam.
Du är inte svag.
Du är i förvandling.
Och den vackraste blomningen sker alltid efter elden.