Vemodets Väg

Efter att ha vandrat genom sorgen, känns det som om jag nått en ny punkt på min resa. Sorgen, som tidigare fyllde mitt hjärta, har stillnat och lämnat plats för något annat – vemod. Ett stillsamt eko av det som en gång var, en påminnelse om att allt vi upplever sätter sina spår.

Att Släppa Relationer

Att släppa relationer, både i denna och andra dimensioner, har varit en viktig del av min väg. Vissa band har varit djupa och starka, särskilt de som sträcker sig över flera livstider och dimensioner. Att släppa taget om dessa relationer har varit en sorg, men också en nödvändighet för att kunna leva i nuet. Jag har lagt dessa band och drömmar i en minnesbank, där de inte längre påverkar mig känslomässigt. De finns kvar som minnen, inte som tyngder.

Vemodets Tårar

Även om sorgen har lättat, kommer ibland några tårar av vemod. Vemod är inte samma sak som sorg. Det är mjukare, tystare. En känsla av saknad, men utan smärtan. Vemodets tårar tränger inte längre in på djupet, de ligger lätt på ytan, redo att rinna av. Det är en påminnelse om det som varit, men också ett tecken på att jag har gått vidare. Vemodet kommer i stunder av stillhet, när jag ser tillbaka och reflekterar över det jag har släppt.

Frid i Vemodet

I vemodet har jag funnit en tyst frid. Det är en känsla av lättnad, men också en insikt om att inget varar för evigt. Vemodet är som daggdropparna på ett vissnat eklöv. Eken står för styrka och stabilitet, och även när lövet vissnar och faller, bär det fortfarande på skönhet. Daggen, likt tårar, visar att även det tunga kan vara vackert och att släppa taget inte alltid behöver vara smärtsamt.

Det Tunga och Det Lätta

Vemod bär med sig både det tunga och det lätta. Att släppa relationer, drömmar och tidigare band är inte lätt, men det skapar också utrymme för något nytt. Det är här, i denna balans mellan tyngd och lätthet, som jag har funnit min frid. Vemodet är inte något jag vill fly från, utan något jag välkomnar som en del av livets cykel. Det är en påminnelse om att vi kan bära både det förflutna och framtiden med samma lätthet som vi bär ett vissnat löv.

‍

Lövet har fallit och vilar nu på marken, badat i ljus. De sista tårarna ligger lätt på ytan, de tränger inte längre in utan rinner lätt av, en påminnelse om att det tunga inte längre finns på djupet.