/
Vi har alla hört uttrycket "Fånga ögonblicket!" Det låter så klokt, så närvarande, så djupt. Som om vi, genom att gripa tag i ett flyktigt nu, kan hålla fast vid magin och kapsla in den i tiden.
Men vänta lite.
Är det inte lite ironiskt att försöka fånga något som per definition är flyktigt? Att vi tror oss vara närvarande – men samtidigt i själva jakten distanserar oss från det vi försöker uppleva?
Det var den här paradoxen som slog mig som en blixtinsikt.
Jag insåg att det inte var jag som fångade ögonblicket. Det var ögonblicket som fångade mig. Och i det skiftet – i den upplevelsen – gick jag genom en portal.
Att fånga ett ögonblick antyder att vi är separerade från det. Det finns vi, och det finns ögonblicket. Vi sträcker oss efter det, försöker hålla fast, frysa det i tiden. Det är en aktiv handling – vi söker rätt ljus, rätt komposition, rätt uttryck. Vi är den som styr, som ramar in, som väljer.
Det är vackert, men det har också en begränsning. För i den strävan finns ett subtilt motstånd – en önskan att kontrollera något som egentligen aldrig kan styras.
Att fångas av ögonblicket är något helt annat. Här sker en upplösning av separationen. Du är inte längre den som fotograferar och ögonblicket det som ska fångas – ni blir ett.
Ögonblicket kommer till dig, snarare än att du jagar det. Du rör dig genom verkligheten, och plötsligt – där är det. Det är som att något viskar: "Nu."
Detta är portalen. Skiftet från att hålla till att hållas.
När vi släpper försöket att fånga, går vi in i ett annat flöde. Tiden beter sig annorlunda. Vi upplever inte längre att vi behöver skapa magi – vi stiger in i den. Ögonblicket har redan väntat på oss, och vi kliver rakt in i dess hjärta.
Det är därför vissa bilder känns levande, som om de vibrerar. De bär energin från ett ögonblick som inte bara dokumenterades, utan delades.
Det var precis detta jag upplevde den dagen jag fotograferade Natalie och Maurits. Jag drogs till ljuset där i skogen, något inom mig visste att här finns ett ögonblick. Men det var inte jag som fångade det – det var ögonblicket som fångade oss.
Just när jag tryckte av rasade snön ner från granen. Jag hann precis ta bilden, och i samma sekund sträckte Maurits ut tungan. Ingen kunde ha planerat det. Ingen kunde ha regisserat det.
Sekunden efter, när snön nästan lagt sig, utspelades nästa bild. Ögonblicket hade förändrats – från det plötsliga och oväntade till det mjuka och närvarande. Det var som att det fortfarande pulserade, som att det levde vidare genom ljuset och rörelsen.
Och där, i den sekvensen, finns hela portalen: först händelsen, sedan efterklangen. Inte som något jag regisserade och tog, utan som något vi fick vara en del av.
Det här gäller inte bara fotografering. Det gäller allt. Våra möten, våra skapelser, våra beslut.
När vi går genom den här "portalen", börjar vi leva på ett annat sätt. Vi lyssnar istället för att jaga. Vi följer istället för att forcera. Vi låter oss hittas av det vi en gång trodde att vi måste kämpa för att fånga.
Det är precis det här jag bjuder in till genom mina fotosessioner och behandlingar. Oavsett om det är genom en kamera eller energiarbete, handlar det om att öppna dörren till det större fältet – där vi inte längre tvingar fram magi, utan låter den hitta oss.
I fotograferingen sker detta genom att vi kliver in i ett flöde där ljus, rörelse och närvaro leder vägen. Vi låter bilderna komma till oss, snarare än att skapa dem med viljestyrka.
I mina behandlingar handlar det om att lösa upp motstånd, så att du kan börja känna flödet av det som redan finns tillgängligt för dig. Att gå genom portalen innebär att släppa taget om behovet av att hålla fast – och istället vila i det som håller dig.
✨ Och i den rörelsen finns den verkliga magin. ✨